Första gryningen en sommarkylig junifredag.

Regnet smattrade mot rutan.
Det svaga ljudet skar i mina öron.
Tror jag hörde en fågel kvittra långt bort.
Slog upp ögonen och önskade att
känslan av välbehag skulle fylla mig.
Den slog inte in.
Men fågeln kvittrade igen,
bäst att le.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0