Tack för mej, HEJ!
Jag kände att det var dags att sluta.
Lite inskt och ett nytt år var tydligen det som behövdes.
Winter, spring, summer, or fall. All you have to do is call. And I'll be there, yes I will.
I still believe in summer days.The seasons always changeand life will find a way.
Ordlöst.
Undrar hur känslor kan vara så splittrade?
Olika delar vill olika och det är ibland svårt att fläta samman allt.
Tillhörighet och ensamhet.
Hopp och hopplöshet.
Som solens spegelbild på den blanka sjön går hand i hand.
Jag håller ingen i handen.
SofiaSaknarSommaren.
Språk utan ord.
Orden sinar och jag känner att jag faktiskt inte behöver dem just nu.
När orden inte kommer på slaget, utan bara med den rätta timingen.
Det är det som skapar magin i musiken.
Chestnuts roasting on an open fire
Inga krav -Ps 57:8
För många inputs.
Den varma novembermånaden gick snabbt över till ett varmt december.
Det känns fortfarande som höst i kroppen,
oj vad lång den är i år.
Slänger blickar bakom axen för att se sommaren,
den försvann för fort och samtidigt varade för länge.
Ser mig om och letar efter det som gick fel,
men bakom varje dörr finns bara stora frågetäcken.
.
Omsluten av maskiner, sladdar och allt för höga ljud,
höjer jag handen.
Det tar stopp här.
Jag reser mig nu.
I'll close my eyes and then I won't see
the love you do not feel.
I'll close my eyes and then I won't see
The love you do not feel
"Även de små stegen är framsteg"
Det är storm ute, och lite inne.
Upplysning ställs mot romantiken och går alltid över till realism.
Drömmar skapas och krossas, för att återigen bli till drömmar.
Det går framåt, steg för steg.
Jag springer snart.
Stark. Både du och jag.
Oavbrutet tal med pauser av pinsam tystnad.
Det kommer aldrig att hända, men jag kan inte sluta le.
Vem är jag att försöka lura mig själv?
Årstider och månader.
Hur kan man förlora sig in i musiken, Till musiken?
Ge allt man har och är till musiken, ge hela sin själ till toner och ord.
Hur kan smärtan bli så påtaglig i toner utan ord?
Hur kan glädjen växa sig så stor av ord någon annan har skrivit?
Hur kan hjärtat sluta slå?
Musiken förstör och helar.
Finner mig när jag själv inte gör det.
Sätter mina känslor i perspektiv.
Där inget är sig likt, fast allt är likadant.
Öppnar fönstret i mitt rum.
Jag andas in nattens stillhet,
förvånas av att allt är så tyst.
Inte ens en vindpust virvlar om löven på marken,
det enda som hörs är en bil som snabbt passerar staden långt bort.
Hösten är snart slut.
För trädet utanför mitt fönster har tappat alla sina löv.
Ibland önskar jag att jag vore lika stark som en ek.
Fast rotat mot stormar, regn och slag.
Gammal med stora grenar som sträcker ut sig.
Vacker.
För trädet utanför mitt fönster har tappat alla sina löv.
Ibland önskar jag att jag vore lika stark som en ek.
Fast rotat mot stormar, regn och slag.
Gammal med stora grenar som sträcker ut sig.
Vacker.
Favoriten är träd.
Använder blått, det klär mig just nu.
Jag har ingen ork till att ångra, jag behöver krafterna till annat.
Men jag saknar och undrar ibland varför tiden aldrig kan göra en liten paus.
Kanske jag kan måla lite i rött snart.
219 dagar.
På en gammal inspelning sjungs det om studenten.
Jag fastnar vid orden hoppet är vår vän.
Hoppet är min vän i alla fall.
Verklighetsuppfattning.
Ibland tänker jag på en farbror.
En gammal man med förtvinade händer och fåror i ansiktet.
Den gamle mannen har en vilja av stål och är uthållig som få,
aldrig har jag sett en människa så envis och stolt.
Ibland är han hård som sten och kan verka oberörd,
men han har ett hjärta av guld trots att det nu börjar bli svagt.
Hans känslor är ofta gömda bakom en ridå,
men han kan konsten att älska, älska utan ord.
Jag beundrar denna man vars ålder bara speglas i hans kropp.
Jag ser upp till den gamle man som fortfarande kan leka som ett barn,
som beskyddar och försvarar alla han håller kär.
Han som alltid har en hjälpande hand och ser sådant så många andra blundar för.
Den gamle mannen är min farfar, honom håller jag kär.
Utan tidsmaskin.
Skriver om resor.
Armstyrka.
Jag somnar till ljudet av regn som slår mot fönstret.
Blandade känslor.
Om jag kunde skriva.
Om jag på något sätt kunde skriva ner de tankar som stormar i mitt huvud.
Låta de bli ord och klara meningar.
Om jag kunde skriva.
Om varje känsla inom mig skulle formas så att jag kan förstå dem.
Om jag kunde skriva.
'
En bil kör fram med okänd destination.
Livet är allt bra underligt.
En tår rullar sakta ner för en kind.
En enstaka liten tår till bristningsgränsen fylld med smärta och förtvivlan.
Hopp finns alltid.
Liksom ett par röd skor skiljer sig från mängden.
Hopp finns alltid.
'
Lycka och återigen lycka har strömmat inom mig men,
på en nanosekund så kan allt förändras.
'
En litet sandkorn av bitterhet,
Men, tacksamhet och längtan finns kvar.
Inpräntat i den djupaste delen av ett hjärta.
Hopp finns alltid.
'
Ordet underskattas.
Någon slags betydelse har nog dessa ord, men
det är för många stavningsfel för att förstå deras innebörd.
En bil kör fram med okänd destination.
Livet är allt bra underligt.
Om jag kunde skriva så skulle jag skriva om det.
Ingen rubrik.
Melissa Horn – Jag saknar dig mindre och mindre
Trodde det var mina ord, fast det var någon annan som sjöng.
Mina ord har sinat.
'
Men jag behöver dig,
kom hit och rör om.
Jag behöver nått att skriva om.
Fritt till beskådan.
Ett trasigt lås.
Ett hänglås har man för att låsa fast saker.
Låsa fast, och låsa in sådant som är värdefullt.
Människor vid sin sida kanske.
En pojke har ett hänglås runt sitt hjärta.
För att de som lever där ska stanna
och för att inget ont ska tränga in.
Det gick i delar.
Människor är inte skapade för att vara fastlåsta.
Hänglåset kommer gå sönder.
Ett hjärta är starkare än metall om viljan finns.
Det finns människor som kommer in i våra liv och lämnar det igen.
Det finns också människor som kommer in i våra liv
och stannar en stund, för att lämna fotspår i våra hjärtan.
Ett hänglås har man för att låsa fast saker.
Låsa fast, och låsa in sådant som är värdefullt.
Människor vid sin sida kanske.
En pojke har ett hänglås runt sitt hjärta.
För att de som lever där ska stanna
och för att inget ont ska tränga in.
Det gick i delar.
Människor är inte skapade för att vara fastlåsta.
Hänglåset kommer gå sönder.
Ett hjärta är starkare än metall om viljan finns.
Det finns människor som kommer in i våra liv och lämnar det igen.
Det finns också människor som kommer in i våra liv
och stannar en stund, för att lämna fotspår i våra hjärtan.
Men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.
När det är dimma ute kan det vara svårt att se.
Man får i alla fall se de små glädjeämnena,
det är vindstilla.
Ingen kall vind som blåser in dig på okända stigar.
Trots att din väg just nu är välkänd är det svårt att se var du sätter fötterna.
Lita på magkänslan och minnet att du inte snubblar,
men det finns inga garantier.
Livet är lite lättare när man ser.
Utan ord.
Orkar inte tala.
Smile an everlasting smile.
Begränsad.
Jag kan inte påstå att det gjorde mig ledsen,
inte heller att det gjorde mig glad.
Men det kändes.
Som ett lätt slag i ansiktet som sa:
vakna!
En nobellpristagare skriver om ord, ord utan språk.
Det krävs fundering, jag vill kunna tala.
"Är det innerligt förflutet
Eller små banaliteter?"
Eller små banaliteter?"
När någon annan lägger orden i munnen.
Regnet slår mot rutan och löven virvlar över gatan.
Kylan både syns och känns.
Det gråa sprider sig fort över staden,
det är höst på riktigt nu.
Jag gillar den,
jag gillar regndropparna som bildar vattenpölar utanför mitt fönster.
Sjunger på känsla.
Inget annat än jag och musiken finns i de sekunderna,
musiken är jag.
Jag går i vinterskor på hösten,
alltid förberedd för storm.
Jag kan tänka tills det knappt finns nåt kvar,
jag har känslor utan uppehåll.
det där som jag blir ledsen av.
