Kort, blev till ännu kortare. Men egentligen är jag lång.
Är hemma.
På hjul, men det är okej.
Kämpar och jag tror jag blir starkare,
i alla fall i armarna.
Vickar på tårna, det är mitt nöje.
Jag blir glad trots att det gör ont.
Jag ska nog snart stå,
allt blir så mycket lättare när man har kontrollen själv.
I ett hus vis skogens slut.
Nu vill jag hem.
Slippa blå skjortor, smärta och lukten av sjukhus.
Jag vill inte vara fastbunden i en säng eller i en stol.
Funderar på att flyga hem.
Typ nu.
När alla egentligen vet vad som finns bakom.
Skrev något över min arm.
Landar i musiken.
Tänder ett ljus och skriver om etiska problem.
Jag är nog inte det du drömmer om,
Men jag är det du ser.
Men jag är det du ser.
Eller?
För trött för att reagera starkare.
De finns dagar då rösten sviker.
Dagar då den kan inte bära upp det man vill få fram.
Skäll inte ut mig för att jag inte har svar på tal,
det var en jobbig dag.
Jag saknar en vän, eller två.
I alla fall bruna ögon.
Ser en pojke,
på gränsen till man.
Möter hans genomträngande blick, och undrar vad han tänker på.
Undrar hur han ser på mig.
Kanske med undran, kanske med avsky.
Men varför fundera över sådant man aldrig kan få svar på.
Behövs ord,
och när dem inte räcker till, handling.
Eller en kombination.
En violinkonsert för bort tankarna för en stund.
Andas in hösten och möter solen.
Är för blond för att förstå storheten.
Plockade den första kastanjen för i år. Det är höst på riktigt nu.
Spontaniteten är min bästa vän och min värsta fiende.
Idag var den min vän.
Lever utanför boxen för jag får inte längre plats i den.
Blir uttråkad och ihop-klämd.
Tänk vad man kan uppnå i en bil utan destination.
Jag vill springa från alla måsten och krav,
men går bara stillsamt förbi.
Stannar kanske vid något.
Blåsten rycker i mig och virvlar åt alla olika håll,
jag har ingen aning om var den kommer föra mig till slut.
Jag har för tillfället ingen destination,
precis som bilen.
Men när jag vet min väg ska jag följa den,
fullt ut.
Men för tillfället virvlar jag fritt i vinden,
lever livet och hoppas fortfarande varje dag.
Vill backa och spola fram i tiden samtidigt,
kanske bäst att stanna i nuet.
Eva. Daniel. Sofia.
Tre ynka bokstäver som kan förändra en människas liv,
en flickas drömmar.
När bokstävrna finns i kroppen kan jag hantera dem.
Jag vet hur jag ska mota bort dem.
Men när de tar sig till huvudet är jag försvarslös.
Behöver värme, men hösten klär mig.
Drömmer mig bort och stannar där ett tag.
Lever livet fullt ut.
Försöker vara lika gammal och stark som en ek. Det går sådär.
Det börjar bli kallare.
Man kan inte längre gå i den tunnt stickade tröjan
genom septemperkvällen.
Kylan biter för hårt.
Det börjar bli mörkare.
Man måste slå på helljusen när man kör.
Det börjar bli höst.
Träden börjar ändra färg,
lyser upp vardagen tillsammans med solen och äkta vänner.
Tror det kallas samvetskval.
Men livet är bra när man väl förlåter sig själv.
Låter den kursiva stilen tala.
Bara ett litet hopp.
Det är nog mest symbolik,
men det finns nog ett litet hopp.
En vän sa något otroligt viktigt till mig idag.
Att ha med mig jag är i allt.
E.
Det finns en vän,
en vän som jag haft sedan barnsben.
Hon kan läsa mina tankar, förstå och se mig.
Det finns en vän som stått brevid mig genom allt.
Hon är stark, vacker och helt fantastisk.
Jag bor allt för långt bort från henne.
När musiken tar över.
Vetskap är inte sammas sak som vetenskap.
Insikt.
Jag lever till musiken och
saknar vänner som är allt för långt borta.
Lite till vänster om mitten
känns allt lite mer än i tanken.
Allt är inte som det ser ut.
Det finns så mycket mer.
