"Även de små stegen är framsteg"
Det är storm ute, och lite inne.
Upplysning ställs mot romantiken och går alltid över till realism.
Drömmar skapas och krossas, för att återigen bli till drömmar.
Det går framåt, steg för steg.
Jag springer snart.
Stark. Både du och jag.
Oavbrutet tal med pauser av pinsam tystnad.
Det kommer aldrig att hända, men jag kan inte sluta le.
Vem är jag att försöka lura mig själv?
Årstider och månader.
Hur kan man förlora sig in i musiken, Till musiken?
Ge allt man har och är till musiken, ge hela sin själ till toner och ord.
Hur kan smärtan bli så påtaglig i toner utan ord?
Hur kan glädjen växa sig så stor av ord någon annan har skrivit?
Hur kan hjärtat sluta slå?
Musiken förstör och helar.
Finner mig när jag själv inte gör det.
Sätter mina känslor i perspektiv.
Där inget är sig likt, fast allt är likadant.
Öppnar fönstret i mitt rum.
Jag andas in nattens stillhet,
förvånas av att allt är så tyst.
Inte ens en vindpust virvlar om löven på marken,
det enda som hörs är en bil som snabbt passerar staden långt bort.
Hösten är snart slut.
För trädet utanför mitt fönster har tappat alla sina löv.
Ibland önskar jag att jag vore lika stark som en ek.
Fast rotat mot stormar, regn och slag.
Gammal med stora grenar som sträcker ut sig.
Vacker.
För trädet utanför mitt fönster har tappat alla sina löv.
Ibland önskar jag att jag vore lika stark som en ek.
Fast rotat mot stormar, regn och slag.
Gammal med stora grenar som sträcker ut sig.
Vacker.
Favoriten är träd.
Använder blått, det klär mig just nu.
Jag har ingen ork till att ångra, jag behöver krafterna till annat.
Men jag saknar och undrar ibland varför tiden aldrig kan göra en liten paus.
Kanske jag kan måla lite i rött snart.
219 dagar.
På en gammal inspelning sjungs det om studenten.
Jag fastnar vid orden hoppet är vår vän.
Hoppet är min vän i alla fall.
Verklighetsuppfattning.
Ibland tänker jag på en farbror.
En gammal man med förtvinade händer och fåror i ansiktet.
Den gamle mannen har en vilja av stål och är uthållig som få,
aldrig har jag sett en människa så envis och stolt.
Ibland är han hård som sten och kan verka oberörd,
men han har ett hjärta av guld trots att det nu börjar bli svagt.
Hans känslor är ofta gömda bakom en ridå,
men han kan konsten att älska, älska utan ord.
Jag beundrar denna man vars ålder bara speglas i hans kropp.
Jag ser upp till den gamle man som fortfarande kan leka som ett barn,
som beskyddar och försvarar alla han håller kär.
Han som alltid har en hjälpande hand och ser sådant så många andra blundar för.
Den gamle mannen är min farfar, honom håller jag kär.
