Sofia.

Solen går ner bakom mig,
gör mitt hår till en lysande gloria.

Ett ord har etsat sig fat i mitt bakhuvud.
Orden är om.
Ifrågasätter det svar som jag alltid stått på.
Svaret som alltid har varit min klippa där jag kunnat vila.
Om.
Ordet skrämmer mig.
Försöker hitta bevis men finner ingen styrka i dem.
Det behövs tro, något jag har för lite av just nu.
Men jag kan inte ge upp
Min intonation säger mig att trots att jag tvivlar på honom
så tvivlar han aldrig på mig.
Han tror,
jag ska bara försöka förstå det.
Sluta sätta ett frågetecken efter varje mening

Träffas av orden i en text någon sjunger.
Det är mina ord, jag kan bara inte forma dem.
Jag är är inte så mycket är-

Om det fanns ord.

Ord som kan beskriva. 
Men sådana ord har aldrig skapats. 
Formar något nytt med mina läppar, kanske ett nytt ord.
Något som kan förklara.

Osammanhängande.

Ett hjärta bultar.
Orytmiskt och oförståeligt. 
Hur kan det lilla hjärtat i en liten kropp betyda allt?
Ordspråksboken bla:bla

Ett väldigt speciellt träd.

Vår. Vänner. Vi.

Känner sig som melodin någon spelade.

Tonerna i mitt hjärta kan inte beskrivas.

Inte min melodi.

Varje ord ersätts av en not på pappret.

Om jag kunde skriva en symfoni

skulle det resultera i en bok om mig.

Tonerna i melodin jag spelar är jag.

Kanske är det därför det är så svårt att spela dem ibland.

Att sjunga ut sig själv till andras

beskådning och dömelse.

Är kanske lite rädd att det inte ska räcka till.

Om jag hade ord.