Sofia.

X-termer, -34, K, (3x-2y), M, 24, P, Q, Y,  5678, a, 1, 18X, b, -X2.

Känner sig som melodin någon spelade.

Låter ordlös jazz tala till mig.
Den förstår mina ord
när jag själv inte gör det.

Självständighet.
Något kärt kommer för nära inpå,
glömmer min självständighet.

När snön kom blev jag blöt om fötterna.
De bruna skorna läcker.
Köpte nya.
Med röda snören.
Hopp.
De bär mig in på en ny stig.
Krokig och full med snö.
Men den är vacker på ett farligt sätt.

Vad gör jag som är fel?
För på något sätt är det fel.
I blåa såsom bruna ögon.

Tänker ställa mig längs bak trots
att jag åtminstone vill stå i mitten.
Går baklänges trots att det
enklaste är att gå framlänges.
Det är inte så jävla lätt att ändra sig.
Inte alltid så lätt att göra som man vill.
Jag vill.
Men vet inte om vilja räcker.

Det finns en klump i magen som säger
att man inte räcker till.
Försöker sudda bort den.
Sätter ett leende på läpparna
men det smakar inte bra.
Bara lögn.
När klumpen växer sig större finns bara lögner.
Suddar igen.
Mer.
Sanning finns bakom lögnerna.

Hjärtat hoppade till.

Önskar när klockan slår 00.00

Det är det här med tåg.
Att långsamt åka mot en ny destination.
Åker iväg,
trots att mitt hjärta är på någon annan plats.
Glömde det kanske i sal 304.
Hoppas att jag kan förändra och kanske
förändras själv.
Men vågar nog inte riktigt.
Är lite rädd för vad andra ska tro.
Jag åker tåg.
Med försenad destination.
Den lilla patetiska förändring som trots allt skedde ikväll klär mig.
Trots det är det så mycket mer
jag strävar efter.

Det har börjat gro en känsla inom mig.
Tror den kallas lycka.
Eller kanske säkerhet.
Någon sa att det syntes i mina ögon.
Brungröna. 

Spricker långsamt upp i ett leende.

Exakt på klockslaget.
På just den här platsen.
I tre små ord.
365.

Det tjänar inget till att ångra, men jag gör det ändå.
Lever i en annan tid, håller krampaktigt kvar minnena.
Det tjänar inget till.
Ett år,
ett hjärta.
Om jag kunde få fram de rätta orden.
De orden som skulle kunna ge en förklaring.
Men de existerar inte,
för det finns inga ursäkter, bara dåliga bortförklaringar.
Trots det viskar jag ett sista förlåt.
Ånger.

Jag skulle göra vad som helst för att möta blicken.
Att bli sedd i de ögonen.


Jag kan inte.

Det luktar kanel och nyoljat trä i mitt hus.
Någonstans glömde jag bort att känna mig som hemma.
Insåg just att jag egentligen vet var min plats är.
Det kanske inte alltid känns, men det är så.
Valde rätt.
Vägleddes rätt.

Är tacksam mot de människor jag träffat.
Tacksam för allt de ger mig.

Det regnar ute.
Jag kan känna de kalla dropparna mot mitt ansikte
torts att jag är inne.
Ser dem fångas upp av vinden i mörkret.
Hör dem smattra mot rutan.

Samlar bitar.
Plockar upp efter mitt farliga framrusande.
Hittade en igår.
Log.

Det kan ta slut i morgon, 
eller hålla på för alltid
ibland är det så.

Så säg som det är,
för den här gången krävs det mer
innan jag öppnar armarna,
förlorar mig och känslorna faller fritt på midnattsgatorna.
För vem skulle bry sig om våra hjärtan blev förstörda?
Men allt det här vänder sig,
in i mig