Sofia.

Det finns en plats där allt är bra,
där det bara finns lycka.
där man kan vara trygg.
Den platsen är gjord av kärlekens stenar och inget annat.
Det finns en plats som kallas himlen.

Jag blundar och ser min högsta längtan.
Att möta det ansikte som har räddat mig.
Med öppna armar bli välkomnad hem.
Inte känna något annat än kärlek och nåden från det leende ansiktet.

Jag vill inte vara en get.

Skoskav av röda skor.
Fryser lite.
Ska vända på timglaset.

För 346 dagar sedan var jag den lyckligaste tonåringen på jorden.
För 323 dagar sedan gick mitt hjärta sönder.
Det liksom gjorde sig påmint idag.

I sal 305 gled min dröm mig ur händerna.
Förstörd av mig själv och ingen annan.
För 312 dagar sedan.

Ber om förlåtelse gång på gång, på gång.
Varje dag.
Förlåt. Förlåt. Förlåt.
Förlåt mig, du.
Jag förstörde det.
Det med stort D igen.

Jag önskar jag kunde möta mig själv utan att ångra.
Möta någon annan utan att känna jag förstörde det.
Det. med stort D.

Ett snabbt ögonkast bakåt i tiden ska bli det sista.
Ska försöka.

Jag står och väntar på min skjuts
Men jag har glömt bort var jag ska
Så jag flyter bara med
Glider lika planlöst av
Mot en helt ny dag

Vid ett nedbränt stadshotell
Hänger minnen envist kvar
En gång var du min stad
Nu finns inget av mig kvar
Jag är helt säker

Har du den där känslan?
Vilken menar du?
Jag menar den där känslan
Av att någonting avgörande hände
När jag var ouppmärksam
Att någonting försvann 

Säg att du förstår mig
Nej vad menar du?
Jag vill att du förstår mig
Så vad menar du?
Du gör det mycket svårare
än det egentligen är
Vad är min tystnad värd?

Jag kunde aldrig stanna upp
Nej aldrig någonsin stod jag still
Jag slängde bort så mycket tid
När jag var ny och generös
Det är väl värt någonting

Där inget är sig likt
Fast allt är likadant
När inget är sig likt
Vad är min tystnad värd
När inget är sig likt
Fast allt är likadant
När inget är sig likt
Vad är min tystnad värd?

Det är det där med ord igen.
För det finns inga som kan beskriva,
inga som kan förklara och göra så att saker och ting klarnar.
Det finns inga ord som säger det det jag vill ha sagt.

Inspirationslös.

Stelfrusna fingrar fumlar med nyckeln till låset.
Iskalla regndroppar rullar nerför ett ansikte.
Det blöta håret hänger i stripor framför ögonen.
Likgiltig.




Står bredvid mig själv.

Bussen rullar sakta framåt i en höstsolnedgång.

I en randig lånad tröja och silvertejpade skor
önskar hon att hon kunde flyga.
Känna friheten i att vara sin egen.
Flyga ensam och stark som en rovfågel,
eller tillsammans i ett V, alltid beroende av de andra gässen.
Stanna och bygga sig ett starkt bo,
eller flyga söderut mot solnedgången och varmare platser.
Känsla eller förnuft?
Val och beslut.

Solens sista strålar försvinner bakom horisonten.
I en suck flög tanken iväg.
I skymning har inte tankar guldkant.

Bussen fortsätter att rulla.
Hon vrider huvudet,
de grönbruna ögonens blåa blick är stadigt fäst på vägen framför henne.
Ingen tillåtelse att blicka bakåt.

Är upphakad på ord.
Inspirationslös.
Måste hitta något som betyder.
Något som är värt att kämpa för.
Egentligen vet jag svaret men det känns lite för långt borta.
Trots att det är så nära att det snuddar vid mitt hjärta.
Jag vet. Men känner inte.
Jag tror, för det är det enda jag kan göra.
Människan måste tro.

Utan det ordets innebörd skulle jag drunkna.

Ännu ett tåg. Skakigt varmt och illamående ramkallande.

Inspirationslöst.

I en sakta inbromsning får jag en impuls att kliva av.

På fel station.

Som att ta konsekvenserna efter ett felbeslut man tar.

 

Jag har köpt nya skor. Bruna.

Någon annan skiljer sig från mängden med hoppets röda.

Nya skor ska ta någon till nya platser.

Om det fanns ord.
Ord som kan beskriva.
Men sådana ord har aldrig skapats.
Formar något nytt med mina läppar, kanske ett nytt ord.
Något som kan förklara.

Osammanhängande.

Ett hjärta bultar.
Orytmiskt och oförståeligt.
Hur kan det lilla hjärtat  i en liten kropp betyda allt?
Ordspråksboken bla:bla

Bara för att.
En hammare som arbetar inifrån och ut.
Tänker låtsas som om inget hänt.
Någon ser.
Och jag vill gömma mig.

Tänk att hopp trots allt finns.
Räddad av det.
En längtan till något som är bättre än bra.
En ny låt, en ny identitet.
Båda är jag fast på olika vis.

Jag tycker inte om det.
Yr.
Så jätte.

Jag har köpt nya skor.
Symboliskt.
Om man blundar så kan man se nya saker.

En klockas tickande håller mig vaken,
en okänd röst vaggar mig till söms.

Om jag kunde skriva.
Om jag på något sätt kunde skriva ner de tankar som stormar i mitt huvud.
Låta de bli ord och klara meningar.
Om jag kunde skriva.
Om varje känsla inom mig skulle formas så att jag kan förstå dem.
Om jag kunde skriva.

Ett tåg åker skumpande fram med okänd destination.
Livet är allt bra underligt.
En tår rullar sakta ner för en kind.
En enstaka liten tår till bristningsgränsen fylld med smärta och förtvivlan.
Hopp finns alltid.
Liksom ett par röd skor skiljer sig från mängden.
Hopp finns alltid.

Lycka och återigen lycka har strömmat inom mig men,
som ett knytnävsslag som träffar ett ansikte
revs de forna stygnen upp.
Tillfälligt läkta av tid och självbehärskning.
All motivation försvann i en nanosekund av för lång betänketid.
Men, tacksamhet och längtan finns kvar.
Inpräntat i den djupaste delen av ett hjärta.
Hopp finns alltid.

Ordet underskattas.
Någon slags betydelse har nog dessa ord, men
det är för många stavningsfel för att förstå deras innebörd.

Ett tåg skumpar fram med okänd destination.
Livet är allt bra underligt och underbart.
Om jag kunde skriva så skulle jag skriva om det.