Flygplan.
Är fastbunden i luften.
10 000 meter över havet med alldeles för hög hastighet.
Bältet är som vanligt musiken.
Orden sammanflätade med tonerna
omsluter mig med minnen.
Bältet sitter för hårt för att bara knäppa loss det när
varningslampan släckts.
Är beredd på kraschlandning eller
att sväva fritt i luften.
Har en fallskärm i beredskap avsett utgång.
Allt beror på ett par ögon.
Allt beror på ord,
ord som betyder mer än vad ord någonsin kan.
Ord som är.
Jag är på väg hem.
Men ser inte bakåt,
vänder inte om.
Mina brungröna ögon ser bara vägen framför,
med dis vid horisonten.
Vilseledande.
En flicka går genom den regniga juninatten.
Hon balanserar på en smal väg.
Den ena sidan av vägen är kantad med stora gatlyktor
som visar och lyser upp vägen.
På den andra sidan är det mörkt brusande vatten.
Det är en balansgång.
Mellan eforisk lycka och egenskapat fördärv
är det bara ett litet felsteg som skiljer.
Flickan har vandrat början på den här vägen för länge sedan,
men hon tog felsteg,
snubblade och föll i det mörka skummiga vattnet.
Flickan var nära på att drunkna,
men hon klarade sig i sista stunder.
Det kallas hopp.
Någon slängde ner livbojen.
Den här gången ska hon försöka lära sig av sina misstag.
Inte göra om de felsteg hon en gång tog.
Men flickan är rädd.
Rädd för det kalla, mörka vattnet,
Rädd för att återigen lämnas.
Hon går på vägen med regnet som lätt snuddar vid hennes ansikte.
Försöker känna lyckan istället för rädslan.
Hon tänker, och viskar tyst för sig själv,
"Jag saknar dig"
Med dolda tecken.
Lever i ett lyckorus med kantad skräck.
Rädd för att förlora något som betyder.
Glömmer allt om jag måste,
gömmer mig om jag måste,
gör allt om jag måste,
för att inte förlora.
Är det för sent nu efter så många år?
Jag blir äldre men skräcken består.
Lämna mig inte
Martin Stenmarck – Hem
Rädd för att förlora något som betyder.
Glömmer allt om jag måste,
gömmer mig om jag måste,
gör allt om jag måste,
för att inte förlora.
Är det för sent nu efter så många år?
Jag blir äldre men skräcken består.
Lämna mig inte
Martin Stenmarck – Hem
Samma visa.
Jag är.
Du kanske finns i de små pusselbitarna också,
bara att jag är för upptagen med att sakna den stora
att jag inte kan se det.
Försöker se med bruna ögon.
Nya linser.
Lever i någon slags röd lyckovärld.
Hoppet är min vän,
tillsammans med så många andra.
Nästan hela alfabetet.
Tack.
