Sofia.

Kylar biter sig fast.
Kinderna blir rosiga av den kalla luften och det rusande blodet.
Den sista oktobervinden lämnar träden nakna utan ett enda löv.
Vintern börjar ta sin form.
Det andas hopp och skräck i mina snabba andetag.
Otur i turen.

En kvinna målar sina drömmar stort och i alla färger.
Mitt blad är bara naivt ljusblått för tillfället.

Det behövs mer silvertejp.
Tur att jag har världens största rulle.

Jag kan se hur mitt hjärta slår när jag ser mig själv i spegeln.

Om jag kunde skriva.
Om jag på något sätt kunde skriva ner de tankar som stormar i mitt huvud.
Låta de bli ord och klara meningar.
Om jag kunde skriva.
Om varje känsla inom mig skulle formas så att jag kan förstå dem.
Om jag kunde skriva.

Ett tåg åker skumpande fram med okänd destination.
Livet är allt bra underligt.
En tår rullar sakta ner för en kind.
En enstaka liten tår till bristningsgränsen fylld med smärta och förtvivlan.
Hopp finns alltid.
Liksom ett par röd skor skiljer sig från mängden.
Hopp finns alltid.

Lycka och återigen lycka har strömmat inom mig men,
som ett knytnävsslag som träffar ett ansikte
revs de forna stygnen upp.
Tillfälligt läkta av tid och självbehärskning.
All motivation försvann i en nanosekund av för lång betänketid.
Men, tacksamhet och längtan finns kvar.
Inpräntat i den djupaste delen av ett hjärta.
Hopp finns alltid.

Ordet underskattas.
Någon slags betydelse har nog dessa ord, men
det är för många stavningsfel för att förstå deras innebörd.

Ett tåg skumpar fram med okänd destination.
Livet är allt bra underligt och underbart.
Om jag kunde skriva så skulle jag skriva om det.

Det är grått ute.
Jag har skapat mig en egen blå värld.
Jag vet inte om den är verklig eller inte.
Det blåa får mig att le, det gråa får mig att falla.

På varje plats jag går lämnas en bit kvar.
Uppdelad i tusen när alla delar vill vara på samma ställe.
I  min blåa verkliga värld.

Regnet blandas med små snöflingor.
Vintern är på väg.
Tillsammans med mörkret.

Jag har ett ärr som syns allt för tydligt.
Vill sudda bort det.
Men det är där, och kommer alltid att vara.

Det kanske är meningen att man ska klättra över den
betongmur man en gång sprang rakt in i.
Kall, blöt och kal.
Man kanske behöver hjälp med att komma över den.
Till att börja med någon som kan lysa upp det kompakta mörkret.
Det finns bra människor till att göra det.
Sedan kanske de kan hjälpa en över muren.

Jag har hört att ensam inte alltid är stark.

Jag förälskade mig i musiken ikväll.
Igen och på nytt.
Insåg hur mycket den betyder,
hur mycket den berör.
Insåg att jag behöver den.

Jag vill få mina ord att bli till toner.

365.

Hösten är snart slut.
För ett träd har tappat alla sina löv.
Ibland önskar jag att jag vore lika stark som en ek.
Fast rotat mot stormar, regn och slag.
Gammal med stora grenar som sträcker ut sig.
Vacker.
Ibland drömmer jag.
Verklighetens höststormar väcker mig.

Ett trasigt lås.



Ett hänglås har man för att låsa fast saker.
Låsa fast, och låsa in sådant som är värdefullt.
Människor vid sin sida kanske.
En pojke har ett hänglås runt sitt hjärta.
För att de som lever där ska stanna
och för att inget ont ska tränga in.
Det gick i delar.
Människor är inte skapade för att vara fastlåsta.
Hänglåset kommer gå sönder.
Ett hjärta är starkare än metall om viljan finns.

Det finns människor som kommer in i våra liv och lämnar det igen.
Det finns också människor som kommer in i våra liv
och stannar en stund, för att lämna fotspår i våra hjärtan.

Jag hinner knappt att andas.
Ord och återigen ord.
Mina börjar sina.
Långsamt blekna bort och lämna små tomma gap efter sig.
Tanken existerar inte längre snart, bara känslan.
Motivationen försvann tillsammans med de nedfallna löven i en höstvind.

Tears stream down your face,
when you lose something you cannot replace.
Tears stream down your face,
I promise you I will learn from my mistakes.

Det går en flicka förbi mitt fönster.
Hon har röda skor.
Ett leende skymtar i ena mungipan.
Hennes ögon är naivt blå, och skimrar av hoppfullhet.
Det går en flicka förbi mitt fönster,
ordet lycka speglas i hennes ansikte.
Sprudlande i hennes kropp.
Jag betraktar henne när hon försvinner runt hörnet
precis som jag gjorde när jag själv försvann runt samma hörn.
Försvann medan jag stod kvar och såg på.

Jag ska möta flickan i röda skor.
Jag ska möta mig.

Jag är flickan som går förbi ett fönster.

Det står en alm på andra sidan gatan där jag bor.
Det är höst.
Alla löv kommer någon gång att lämna trädet och falla till marken.
Det är en stor alm, kanske inte det vackraste av träd,
men stadigt rotad.
Almar har stora löv.
På sommaren kan man stå under den stora almen, nästan helt utan att  träffas av juniregnet.
Men det är höst.
Löven har fallit till marken.

Knytnävsslag på knytnävsslag träffade ansiktet.
Knivhugg på knivhugg skar i bröstet.
330.
Det blev så påtagligt.
Patetiskt.

Någon gav mig en kram idag.
Någon la handen på min axel.

Om jag kunde släppa taget så skulle jag göra det.
Om jag kunde klippa bandet som jag är fastbunden i skulle jag göra det.
Om det fanns ord så skulle jag använda dem nu.

En växande känsla av ilska växer inom mig.
Det finns för många frågor att ställa,
för många frågor utan svar.
Jag kan inte längre tygla de inom mig.
Frustrerad.
Arg.
Villrådig. 


Möts av dåtiden ibland.
Försöker då undvika att skaka hand med den.
Är trött.