Sofia.

Om jag kunde skriva.

Om jag på något sätt kunde skriva ner de tankar som stormar i mitt huvud.

Låta dem bli ord och klara meningar.

Om jag kunde skriva.

Om varje känsla inom mig skulle formas så att jag kan förstå dem.

Om jag kunde skriva.

Allt stannar upp vid detta om.

Tänk om?

Jag hatar ordet,

för det ifrågasätter allt.

Allt som är och har varit självklart.

Det ifrågasätter allt som jag gjort, gör och allt jag är.

Lycka och återigen lycka har strömmat inom mig men,

som ett knytnävsslag som träffar ett ansikte

revs de forna stygnen upp.a

Tillfälligt läkta av önsketänkande och självbehärskning.

All besvikelse rann fram i en nanosekund av för lång betänketid.

Men, tacksamhet och längtan finns kvar.

Inpräntat i den djupaste delen av ett hjärta.

Hopp finns alltid.

Klamrar mig fast vid det och försöker än en gång

glömma att ordet om existerar.

För vad ska jag då stå på?