Vilseledande.
En flicka går genom den regniga juninatten.
Hon balanserar på en smal väg.
Den ena sidan av vägen är kantad med stora gatlyktor
som visar och lyser upp vägen.
På den andra sidan är det mörkt brusande vatten.
Det är en balansgång.
Mellan eforisk lycka och egenskapat fördärv
är det bara ett litet felsteg som skiljer.
Flickan har vandrat början på den här vägen för länge sedan,
men hon tog felsteg,
snubblade och föll i det mörka skummiga vattnet.
Flickan var nära på att drunkna,
men hon klarade sig i sista stunder.
Det kallas hopp.
Någon slängde ner livbojen.
Den här gången ska hon försöka lära sig av sina misstag.
Inte göra om de felsteg hon en gång tog.
Men flickan är rädd.
Rädd för det kalla, mörka vattnet,
Rädd för att återigen lämnas.
Hon går på vägen med regnet som lätt snuddar vid hennes ansikte.
Försöker känna lyckan istället för rädslan.
Hon tänker, och viskar tyst för sig själv,
"Jag saknar dig"
Kommentarer
Postat av: Nicholas
Dina vänner kommer att hålla dig i handen hela vägen!
Postat av: Ebba
Sjukt snyggt skrivet. Du är så fin.
Postat av: Victoria
Sofia.. glöm inte hur fin du är och glöm inte dina vänner runtomkring. Jag vet i alla fall att jag tänker på dig! Du är så fin. Man blir så lycklig när du ler. Du strålar.
Postat av: Richard Lindgren
Skoj att hitta din blogg. Fin bild, gillar den jättemycket, så även dikten. Har du tagit bilden??
Hoppas allt är bra med dig. Kram Richard Lindgren ( vadstena)
Trackback
